Äntligen fri!

Tänk att det är första gången på nästan 2 år som jag är fri! Fri från skolarbete. Jag är färdigutbildad för denna gång och behöver inte stressa över nästa tenta eller projektarbete! Betydligt mindre prestationsångest och bort med all irritation över folk som bara glider med och förlitar sig på att andra gör vad de skall och lite till. Halleluja vad skönt!
Hmmm, ja samma typer skall ju också ut i arbetslivet och visst stöter man på dem även om man jobbar för ett av Sveriges största och mest framgångsrika företag. Skillnaden är att det lyser igenom snabbt, man kan inte mygla sig fram lika lätt och man har stora möjligheter att styra undan när man råkar ut för en kollega som bara snackar och inte kan backa upp snacket med handling.

Nu skall det bli vansinnigt härligt att fokusera på jobb & karriär och dessutom få mer tid till familjen. Stor omställning för oss alla, då min man har slutat resa varje vecka och numer jobbar lokalt. Vi har ju faktiskt aldrig haft det såhär så det tar lite tid att få rutiner på plats. Denna vecka har vi t.ex. dubbelhandlat flertalet gånger och i kylen står 3 oöppnade ketchupflaskor, 3 kesoburkar och yoghurt för 10 personer i en vecka. Å andra sidan går det åt mer än dubbelt så mkt mat nu när han är hemma varje dag. Det blir veckomenysplanering och lista över vem som skall göra vad, t.ex hämta på dagis osv.

Vad skall jag göra med all min fritid nu då? Motionera regelbundet såklart. Att mannen har rest har ju varit min standardursäkt för varför jag inte rör på mig regelbundet. Jaha, nu är det upp till bevis. Äntligen skall de där 5-6 kilona joggas bort. Ja vet, nu kan jag ju gå upp kl. 06.00, dra på mina snygga träningskläder och möta morgonen joggandes i naturen. Sedan kommer jag hem, tar en dusch, på med välpressade kläder som lagts fram kvällen innan... sedan hinner jag med en kopp kaffe och nyttig frukost med fil och frukt samt läsa tidningen innan barnen vaknar på strålande humör och leende klär på sig de kläderna vi också la fram kvällen innan. Mannen och jag ler ömt mot varandra och njuter av att alla vara tillsammans. Eller hur? För inte blir det några mer bråk med 4-åringen om vilka kläder hon skall ha. Inget tjat på 6-åringen om att hon faktiskt måste kliva upp nu annars får hon inte leka med sin kompis efter skolan (tomma, icke-relevanta hot på morgonen är ju såååå himla effektiva och pedagogiska). Aldrig mer kommer jag att ligga kvar i sängen och snooza tills jag vet att jag kommer att bli sen till dagis och jobbet. Inte kommer min man att bli sur när barnen skriker bara mamma får kamma mitt hår, bara mamma skall hjälpa mig, mamma skall köra mig"

Äntligen skall allt kaos försvinna och idyllen skall omsluta oss som en varm, kärleksfull famn!! Som sagt, om man fejkar något tillräckligt länge så blir det så småningom sanning... eller?? kanke i alla fall?? Man kan ju alltid hoppas.