Semester i egoland

Efter ett par veckor med varierande grad av sjukdom är det underbart att vara frisk. När man är sjuk, så sjuk att man verkligen inte orkar göra något annat än att ligga i sängen eller soffan, är det lätt att lova sig själv en massa saker. Att ta bättre hand om sig själv t.ex. Hur kommer det sig att man inte gör mer för att ge sin kropp bästa möjliga förutsättning för att vara frisk och må bra?
För att bara fokusera på den fysiska hälsan ett tag... Hur kommer det sig att man (eller rättare sagt jag), har sådana problem med att hitta ett sätt att inkludera regelbunden motion i mitt liv. Jag vet ju såväl att jag mår mkt bättre om jag rör på mig. Mentalt såväl som fysiskt. Varför klarar jag bara att motionera regelbundet under några veckor och sedan när jag tycker att jag är duktig och det börjar ge resultat så lägger jag av??? Men hallå!!! Vad är det som inte klickar i min lilla hjärna? Måste det gå till ryggont, morgonstelhet (yes, jag låter som en gammal kärring och visst har 35 års dagen försatt mig i förstadiet till kommande 40-års kris som förmodligen kommer att bli rysligt jobbig för alla i min omgivning. Kanske är det dags för regelbunden terapi också???) innan jag får ett ryck och sätter på mig mina snygga träningskläder, snörar på löpardojjorna och ger mig ut på löprunda??? BTW - tack igen till min kära väninna som så generöst bidragit till min övergång från bomullsplagg som inte andas till fantastiska high-tech plagg med massor av olika funktioner. Det är verkligen stor skillnad! Och jag satsar på att återigen kunna använda plaggen från provkollektionen i stlk 38!

Sedan har vi den mentala hälsan. Hur bra mår man när man stressar runt i vardagen och försöker hinna med allt som skall göras och man dessutom minst 27 gånger per tänker på hur mkt bättre det skulle gå om man äter hälsosamt och motionerar för att få maximal energi, fysisk styrka och kanske på köpet lite välbehövd egentid? Hur bra för den mentala hälsan är det att konstant känna sina "love handles" välla över jeanskanten? Oro över om (eller i hur stor grad) man överför sina ätstörningar och inkonsekventa motions(o)vanor till sina döttrar? Okej, jag tycker inte att mitt liv och leverne är helt åt skogen illa, men jag kan inte komma på en hållbar lösning på motionsproblematiken vilket driver mig till vansinne, eftersom jag kör fast i samma tankebanor om och om igen. Så för att ta ett par steg framåt skall jag göra följande:

• Sluta kalla det för problem och istället se det som en möjlighet. (eller hur, visst är det så man skall göra? Men allvarligt talat, hur gör man den vändningen på riktigt, i praktiken?)
• Anmäla mig till någon form av motionslopp så att tävlingsinstinkten och stoltheten hjälper till med motivationen. Som extra sporre kan jag ju använda mig av vetskapen om att t.o.m. min lillebror har snörat på sig löparpjucken och signat upp sig till Göteborgsvarvet.
  
• Återbekanta mig med den kära Dr. Fuhrman - Eat to live

Okej, nog med denna egofixering och tjat om ytligheter. De kommande två semesterveckorna skall jag tillbringa med mina barn. Det hade ju varit trevligt med soliga dagar på stranden men det ser inte direkt hoppfullt ut. Skall försöka att njuta av ledigheten genom att verkligen vara ledig. Inte en massa stress utan tid för eftertanke och lek.
Många cykelturer på min nya fina födelsedagscykel! Såhär fin är den, eller ännu finare för min är guldfärgad! = )




xoxo

p.s. Flisan & Noas munkjackor är här!