Vilket påhopp!

Visserligen ett påhopp med lite kärlek i tonen, men dock ett påhopp fick jag idag via mail från en väninna. Hon kräktes galla över att jag har börjat blogga. Bla. tyckte hon att jag skulle spänna av lite och ta det lugnt och ge fasiken i att sukta efter att bli nästa Helen Fielding. Ja, ja men har man så många framgångsrika, ambitiösa och überpresterande vänner som jag har så inspirerar & motiverar det till stordåd. Dessutom är en blogg en perfekt ventil för tankar, aggressioner och annat. Då kanske jag också slutar med att slänga ur mig syrliga, sarkastiska kommentarer till mina fina väninnor och istället tar itu med mina personlighetsproblem på ett kreativt sätt. Dessutom kan ju alla lämna sina kommentarer skriftligt utan att behöva stå ut med mina mothugg, sura miner och annat.

Kanske skulle vissa andra också behöva en blogg för att kanalisera sina frustrationer i vardagen.... Hmmm eller vad tror Miss bullbakande, promenerande, Leila-inspirerade matlagningsfantast som ofta sitter vid symaskinen och enkelt slänger ihop fantastiska kreationer samtidigt som de två barnen lever loppan och kräver uppmärksamhet och den lille knodden i magen slår volter och mannen jobbar 24-timmars skift?
Ja, ja tur att inte alla är lika prestationsfixerade som jag, eller hur?

KRAM till alla fina gazellas!